Jag hjälper människor. Varje dag.
När jag var 20 år funderade jag på vad jag ville bli och testade först att jobba som lastbilschaufför. Men det var alldeles för ensamt. Jag fick praktik på ett äldreboende och fastnade för jobbet direkt. Det var så givande att kunna hjälpa en människa och få henne att kunna göra saker som vi andra kanske tar för givna, som att komma utanför dörren eller få sängen bäddad.
Jag flyttade till Borås mest av en slump när jag ville vidga mina vyer och utvecklas mer utanför min lilla ö. Jag fick direkt hjälp av Borås Stad och möjlighet att validera mina kunskaper för att bli undersköterska. Det innebar att jag gick i skolan en dag i veckan under ett år medan jag jobbade inom hemtjänsten Norrmalm. Det gav såväl högre kompetens som en ny titel och bättre lön. Det finns en hel del fördomar om att det är enkelt att jobba i hemtjänsten och att det inte kräver så mycket av en. Det stämmer verkligen inte. Det krävs utbildning, empati, människokännedom, förmåga att lära av situationer och mycket mer.
Norrmalm är ett område med många äldre, så vi har många att ta hand om. Jag går oftast till samma personer, kanske tio stycken på en dag. Det är viktigt för dem att träffa samma person i så stor utsträckning det går, och för mig är det också bra eftersom jag lär känna dem bättre. Några behöver ganska omfattande vårdinsatser medan andra kanske jag bara hjälper med soporna eller tar en kopp kaffe och pratar med en stund. Jag är också samordnare, vilket betyder att jag tar hand om samtal med anhöriga och biståndshandläggare och sköter delegeringar och behov. Det är roligt för det ger mig mer inflytande och insikt om hur vårt uppdrag fungerar. Nu förstår jag mer vad cheferna gör också.
Det bästa med jobbet? Allt. Jag älskar att träffa människor och lära känna dem. Att göra någon glad genom att prata om vädret eller Elfsborg. Att skapa trygghet och få ett tacksamt leende från någon jag har hjälpt är guld värt för mig.